Norrländska Korrespondenten – 7 september 1869, sida 2

frisk och helbregda. Då gäller det att visa huru du, under hans frånvaro, värdat ert gemensamma goda, huru du under hans frånvaro, vårdat ert gemensamma goda, huru du fostrat er son, hoppet för er ålderdoms dagaro Vid detta själasörjarens tal steg den unga qvinnan upp ur sängen och hopfongade, med båda händer, sitt tjocka. mörka hår, som hon ej vårdat sig att komma sedan mannen reste och som hängt oredigt och tofvigt kring hennes axlar. De af gråt rödsvullna ögonen fästade hon på presten, liksom frågande, om det verkligen var hans allvar, att man ej finge sörja så, som hon. Derefter räckte hon honom sin hand och sade: vI torde allt ha rätt, hrrr pastor: jag sörjer oförnuftigt. — Ser du, att du fattar det? svarade han mildt. — Försök, derföre, att ödmjuka dig under Guds mäktiga hand; försök, att taga korset uppå och bära det efter honom, som lärde oss huru det skulle bäras. För än du sjelf tror skall du då finna lindring och tröst i din bedröfvelse. vMen, herr pastor, Jon var en sådan förträfflig man och jag älskade honom så, som ännu ingen menniska har älskat en annan.) Och hon började åter gråta. Säg icke så, barn, genmälde pastorn som fortfor att kalla henne harn,