Norrländska Korrespondenten – 7 september 1869, sida 2

Herrans nåd kan värka i ett rent och godt menniskohjerta. — Och då gällde det fullt ut så mycket som nu, ja vida mer: det gällde hedern och lifvet; — ty hedern sätter jag i första, lifvet i andra rummet. — Ack, herr pastor — suckade Greta och satte sig upp, en bild af inre och yttre förstörelse. — Jag kan inte nthärdatt . . . nej, vid Gud, jag kan uthärdatt-. Och likväl måste du det, kära barn,o uttrade pastorn, mildt. Den börda Gud pållägger oss, hvar i sin stad, måste vi draga, oeh tro mig, vi förmå det genom hans egen mäktiga hand. Hvad blefve det af hela verlden, om hvarje menniska gjorde sig upprorisk mot dess vise styresman? — Att du begråter din bortgångne make, antingen du får återse honom eller icke, kan ingen med menskliga känslor förtycka och icke vredgas himlen öfver, att sorgen i ett vekt qvinnobjerta tar ut sin rätt. Men måttlig bör den vara: öfver alla gränsor får den icke gå. Kom ihåg hvilka dyra pligter åligga dig såsom mor och husmor; hur skall du kunna fylla dem, om du lemnar allt, för att endast gråta? — Nej, min beskedliga Greta, så får du icke sörja; ty då blir din sorg en stor synd. Och icke är det omöjligt, att du en gång — kanske förr än du tror — kan återfå din man,