Norrländska Korrespondenten – 3 september 1869, sida 2

i verlden, som voro honom rätt innerligt kära. Ändtligen kom den väntade ordern. Westerbottens regemente måste skyndsamt rusta sig till afmarsch. Greta var alldeles utom sig af sorg. Hur länge hon äu hade beredt sig på den sorgliga dagen, så kom den henne dock alltför hastigt uppå. I långa år hade hon införlifvat sig med tanken på skiljsmessan från sitt hjertas vän och dock var det henne nu så svårt att begripa hur hon skulle kunna lefva utan honom. Gråt då icke så sade Jon till sin unga hustru. Mitt hjerta vill slitas midt itu, vid åsynen af så många tårar. Du är en krigares hustru och måste vara stark. — Krigare! ... Jo det vet jag visst. Jag blef en bondes hustru, i hopp att få sammanlefva med honom, intill senaste ålders dag; ingalunda kunde det ana mig, att kung Carl, han, som nu döder är, skulle göra bönderna till soldater. — Jag har aldrig kunnat tåla honom, sern dess. Han är nu der han får svara för, att han så der samvetslöst ryckte allmogens alla unga karlar från hustrur och barn, föräldrar och syskon. Så du säger, Greta! Det hörs att det är sorgen som talar hos dig, inte du sjelf. Tror du väl, att, änskönt vi äro bönder och äfven utan ringaste