Norrländska Korrespondenten – 3 september 1869, sida 2

ens en sansad man. Icke litet förvånade svenska folket sig deröfver. Ack de anade icke då, de goda svenskarna, huru den unge, skägglöse konungen snart skulle fylla verlden med sitt rykte. Året 1697 slutade, 1698 inträdde, fortgick och slutade, äfven det, utan att de svenska regementena hade behöft röra sig ur stället, annat än till exersis. Denna hade deremot blifvit strängare än någonsin, uppe i Westerbotten; ty chefen för dess regemente insåg för väl hurusom landttrupperna väl behöfde öfvas. Den unge konungen hade ju redan från trenne särskilda hall, Danmark, Polen och Ryssland, erhällit krigsförklaringar och sjelf, 1699, i spetsen för en talrik här, brutit upp mot Köpenhamu, som han belägrade och ämnade taga med storm. Man talade mycket om, att äfven Westerbottens regemente skulle med och med hvarje dag väntades ordres derom. Jon Knapp höll sig beredd, liksom de andra. Han hvarken fruktade eller längtade efter uppbrottets dag. Kommer jag en gång ut, nog skall jag göra heder åt mitt land och min kung, plägade han säga; ty han ansåg det alldeles oförenligt, att vara svensk och vara feg. Men det kostade allt mycket på honom, att skiljas från Greta och lilla Carl, de enda varelser