Norrländska Korrespondenten – 3 september 1869, sida 2

brinna upp. — Enkedrottningen, kronprinsen, prinsessan och hela hofvet hade måst fly undan de glupskt härjande lågorna. Detta var, i sarning, mycket att tala om och att höra på och man hade dermed full sysselsättning, under större delen af sommaren. Ännu en gång hade den äreoch trätlysta drottning Hedvig Eleonora tillvällat sig förmyndaremakten. Förra gången öfver sin son, nu ötver sin sonson. Nu rådde och förmådde hon dock icke på långt när så mycket, som för 37 år sedan; der funnos kraftigare viljor nu, och drottningen hade blifvit gammal. Allt var olika mot förr. Man undrade och undrade: först huru det skulle bli under konungens minderårighet, sedan hurudan han skulle bli sedan han kom till styret. Man lofvade sig icke särdeles mycket af den baruslige, öfverdådiga prinsen och få funnos väl, framförallt bland menigeman, som icke djupt beklagade, att Carl XI dödt i sina bästa år, vid ännu icke 41 och ett halft års ålder. Men minderårigheten blef, som man vet, icke lång; redan några få månader efter fadrens död förklarades den unge konungen, vid jemnt fyllda femton års ålder, för myndig och i stånd att sjelf föra Sveriges spira. En märkvärdig förvandling föregick med honom. Den yre, öfverdädige pojken blef med