Norrländska Korrespondenten – 3 september 1869, sida 2

regent, alltsedan salig kung Göstas dagar. IIur mån var han icke om gemene man och om alla fattiga! IIur väl räknade han icke ut allting, till statens bästa! Hur sannt gudfruktig var han icke! Hur föregick han ej sine undersåter med exempel af sparsamhet och sträng rättvisa! Ja, nu var han bra, derföre att han var död. Ingen vältalare, förmådde han än tala med en engels tunga, kan så förlika, som döden kan det. Han jemnar allt hvad ojemt är. Nu talade man icke mer om hur sträng herre den aflidne varit, hur uppbrusande, hur despotisk, hur oräsonlig ete. Man hade glömt, att han var häftig och oborstad, mer än en förnäm . man har lof att vara. — Han var död, nu, och man begrät honom; ty man visste hvad man i honom haft. Hurudan hans son och efterträdare skulle blifva, en gång, vid myndig ålder, visste man ej, han var nu icke fullt femton år gammal. Så der räsonerade folket. Men nu kom, med segelfartyg från hufvudstaden berättelser om slottsbranden, som timade den 7 Maj samma år, således en månad och två dagar efter konungens död. De många förberedelserna till den storartade begrafningen voro ännu icke slutade och som häfden lärer oss, hann man med knapp nöd hindra det kungliga liket från att