gits med någon svår sjukdom, hvad det är för slag; men alltsedan den milda drottningens död — det blir nu tre år i sommar — har han aldrig haft en helsodag. Då är det inte underligt, om han kan glömma somt. — Ja, du ursäktar honom, du; men om en är sjuk och dålig, så orkar en visserligen inte med många göromål, som fordra tankar ... Ja, ja, du förstår nog hvad jag menar ... Men, gäller det många tusen menniskors väl, eller ve, så får en väl gripa sig an och tänka, ändå. Dessutom mins jag så väl, hurusom bäde du och andra, som kommo från Stockholm och hit, under de sista åren af drottning Ulrika Eleonoras lefnad, talade om hur fasligt elak kungen var emot sin gemål. Och så påstodo de, att svärmora med var ... Hedvig Eleonora heter hon ju. De båda höllo ihop, sades det; och så pinade de väl lifvet ur den gudsengeln. Det tycks mig derföre vara underligt, om kungen nu skall kunna sörja henne så förfärligt. Men det är hvad han ändå gör, Greta. Och tror du inte att den sörjer aldravärst en afliden person, hvars samvete säger, att han inte handlat rätt emot densamma, medan dep ännu var i lifvet? — Men, dermed må nu vara som det vill, så ha vi, Sverges allmoge, allt skäl att hålla af kungen;