denne wälgörare, som lorrespondenten icke låter wara oländ. — En stackars hök leswande ylockad. Man läser i Stöfde tidning: J ett enstaka hemman i —s förfamlina bor en landtbrukarefamilj, hwilken, tillfölje af anbetsamhet och ett sparsamt lefnarssätt, bar tommit i temligen gora lefnatreomständigbeter. Blant deras ft. ra barn utgör Konrad, ren älrfte fos nen, ben mest handlande personen i det husliga lifwets allwarliga roler. Han, redan 17 år gammal, hyser en särdeles ömhet mot alla husets djur, synnerligen de äggwärpande hönsen; ty i matwäg anser han ägg för det bästa han kan få. Och häri får ingen förtänka hans go. da smak. Derför är han särdeles mån om att hönsen blifwa wäl omserda, likwål icke få att be gödas; ty då skulle de alls ide wärpa. Emellertid — o, sorgliga minne! — bar en rofgirig bök unter wårens och sommarens lopp warit nog oartig att lägga beslag på ide mindre än 6 höns, till Konrars stora förtwiflan och harm. Han beslöt att hämnas, kosta hwad det wille. Kom så den 31 Juli 1869. Somma taa bade en höna walt fin hwiloplats under en stor, tagaig frugbärsbuske, förmodligen för att hafwa stydd mot hökens lurande anfall. Denne swingande sig i höjden, warseblef dock hwar hönan låg gömd, och, lydande fin rofairiga natur, störtade han fig rakt ned på busken, och det med en sådan häftiahet, att ban fastnade i dess hwassa tagaar. Konrad, som händelsewis åsåg hökens operationer och hans fastnande i krusbärsbusken, skyndade genast fram, och befriare honom från hans ofrimwilliaa fängsel. Derpå tog han honom med fig i en wedbod, afplockade med det största luan i werlden bang fjäderbeklädnad. Wingarne rörte han ide, och släppte hos nom, få manftälld och plockad, ut i ret fria. Den illa misshandlade höken, ffams flat öfwer fin ruskiga toilett, flöa upp i det närmaste trädet der han, missbelåtet betraktade fia sjelf. Men, lifwet är kärt för hwarje skapad warelse, han satt icke länge der, snart lyftade han wingarne till flygt, och bort förswann han.