— Tror du det? Men väl iute i Westerbotten, heller? Inte? — Jo, snarast här, kära du. Här var ju en sådan missväxt i höstas, att vi ha det värsta att frukta. — Men de ha ju lofvat oss undsättningsspannmål, der nerifrån Stockholm, om så skulle behöfvas. Om!... Det hehöfs längesen. Jag hörde i går sägas, att stora skaror af menniskor från de nordligaste byarna börja vandra hit neråt. De äro brödlösa, stackare, och de vilja dela med oss. Hvart skall det taga vägen? — Herren hjelpe oss bara öfver vintern, tills sjöfarten börjar! Förut kan ingenting komma oss till hjelpo — Ack, Herre min Gud! .. det der der är ju förskräckligt — ropade den unga qvinnan, lyftande i skötet sin 2åriga son, som kommit och ställt sig vid hennes knän. —iJag är ingenstans ute bland menniskor, jag, och vet således inte hvad som händer och sker i verlden. Inte trodde jag det var så illa. Hungersnöd!... Ett förfärligt ord! — Och kungen, som de kalla för landets fader, har inte mer hjerta för sina stackars barn, än att han glömmer oss. Carl XI har allt mera hjerta för sina undersåter, än du nå nsin kan tro. Men han är sjuklig, nu... stackars kung ... mycket sjuk, till och med. Jag har hört det af pastorn, som ofta har bref der söderifrån. Kungen har länge dra