du sitter så här, midt emot mig, stirrar jag på dig med hela kraften af mina båda ögon; ty jag önskar att rätt inprägla dina kära anletsdrag i mitt minne, för att bära dem der, sedan du en gång är borta. Mannen såg på henne med en min, så obeskrifligt ljuf, att hon aldrig sedermera glömde den. Der var nu, just nu hennes minne tog porträtt af honom; sådan som nu, mindes hon honom alltid, sedan han var borta. vJag säger om en gång till, hvad jag redan har sagt, återtog Jon, efter en paus. Iur mycket jag, för min del saknar morsgumman — ty jag tycker det är rasande tomt efter henne, så tackar jag ändå Gud, att hon just nu fick lemna verlden. Mins du hvad hon sörjde när jag tvangs att bli soldat? — Och om jag nu skall ut, som jag väl det skall — förr eller senare, så tycker jag hvad hon skulle ba väsnats, om hon hade lefvat. — Ja, men jag, din stackars öfvergifna hustru, jag hade ju haft sällskap och tröst af henne. Sällskap, ja, men med trösten hade det blifvit klent, gumman min. Mor skulle bara ha jemrat sig och gjort ditt sinne ännu mera nedtryckt, helst när — såsom det är all anledning till att frukta — det blir hungersnöd i landet.