ty mot oss har han alltid varit god, vida mer, än någon kung före honom. Adeln och de rika herrarna har han hållit efter — kanske något för strängt — men folket, det egentliga folket, har han alltid velat väl Samtalet blef här afbrutet, derigenom, att Greta måste skynda ut i hushållet. Först lade hon dock den lille Carl, som hade somnat i hennes knä, i armarna på fadren, hvilken tog och sakta vyssjade honom, samt tryckte honom sakta till sitt bröst. Der satt han nu, den unge soldaten, och tänkte underliga tankar, medau han betraktade sitt sofvaude barn, som snart kunde blifva faderlöst. Ingen kuude så noga veta det. Vintern skred långsamt förbi. Det var en mycket svår vinter, ty den befarade totala hungersnöden hade verkligen inträffat. Jon och Greta hade måst dela med sig allt hvad delas kunde och ändå mer, hvilket gjorde, att de vid vårens annalkande kunde snarare kallas fattiga, än förmögna. Vid allt detta var dock den unga hustrun temligen glad; ty hon hade hela denna vinter fått behålla sin man hemma has sig och barnet. (Forts.)