förmanade Jon. Du är ung, du, och rask, och har mycket att lefva för. Vår lilla stackars gosse behöfver skydd och värd, han, och hvar fär han det, om mor fattas? — För, si — på far är ingenting att räkna; han kan lätt vara bortblåst, som en agn. — Ja, det är just vackert, det — ropade Greta och tårarna ruono ändå stridare än nyss, — De taga dig nog snart ifrån mig och då äro gossen och jag värnlösa. Det går som Gud vill,genmälde Jon. Emellertid är det ju en ren galenskap, att sitta och gråta öfver hvad som intet ännu har inträffat. För pärvarande ha vi ju hvarandra och pastorn säger ju så ofta i sina predikningar, att man skall tacka Gud för den närvarande glada stunden och intet förbittra den genom tanken på den kommande sorgliga. — Tycker du intet han har rätt i det. — Jag vill så gerna tycka allt hvad du tycker, Jon. Jag är så lycklig, när jag har dig hos mig och ändå på samma gång så olycklig. Det är ju en faslig pina i den här beständiga ovissheten. Visste jag bara, om det är ett år, en månad, eller hur länge jag får behålla dig!... Men, att inte veta något! Att stiga upp från din sida om morgonen och tänka: innan qvällen kan han vara borta ifrån dig!... Ah, detta är det svåraste af allt. När