Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1869, sida 2

såg med verkligt bekymmer, att det ej skulle bli bra i längden. Emellertid var det dock en lättnad, att regementschefen bedref excercisen med allt mer och mer svalnande ifver. Endera var han sjelf trött och behöfde hvila sig, eller fann han sina soldater så väl öfvade, att de när som helst skulle kunna hålla stånd mot fienden. ?Mor hon dog då riktigt rättan tid, sade Jon, en afton, till sin hustru. — Hvarför säger du så, Jon? — Gumman var på intet sätt besvärlig, såsom vi förr fruktade, att hon skulle bli. Mycket var hon mig till nytta och brist på goda råd fann jag aldrig hos henne. Deremellan höll hon sig helst hemma hos sig och arbetade flitigt. Det vet jag,, svarade Jon. Gumman var riktigt galant och mig gick hon visst aldrig i vägen. Men ... — Hvad för men? vJo, ser du, hon blef allt mera sjuklig och hennes onda tilltog för hvarje år. Allt sedan den der olyckan, du vet, samt sjukdomen, som derpå följde, repade hon sig aldrig riktigt. Hvad skulle det då ha blifvit, om hon fått lefva längre? Onda tider äro hardt nära och bäst har den, som är gömd.b — Ja, det tror jag, sade Greta och brast i gråt; — den haret visst aldra bäst. Jag ville önska, att jag med vore gömd. Sd.å får du icke säga, mor lilla,