Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1869, sida 2

hörande den rote, hvars namn han bar och för hvilken han var bestämd att strida. Antingen nu detta skedde för den en gang fastställda ordningens skull, eller för det att kungen tyckte det icke skada om en eller annan af de svenska soldaterna hade något att efterlemna åt de sina, i fall de stupade på slagfältet. Mycket kunde det dock icke bli: det insåg nog den kloke konungen, ty tiderna voro onda, hotade att bli allt värre och allt mer och mer togos de starka armarna från plogen och spaden. Vi hafva talat om ljuspunkterna i Jonas och Gretas lif: — Dessa voro de dagar, veckor eller månader, då man hvilade från vapenöfningarna och soldaterna fingo vara hemma, hvar och en hos sin familj. För Jon och Greta, åtminstone, voro sådana tider verkliga högtider och de kallade dem sina osötebrödsdagarp, ehuru Gud skall veta, att deras kost var långt ifrån frosseri. De sista tvenne åren hade ej varit goda för landtmannen och 1696 var ett svårt missväxtår; man måste derför hushålla, allt hvad hushållas kunde. Jon gjorde allt hvad i hans förmåga stod, för att vid sitt hemman godtgöra hvad försummadt var, dels genom hans unga, vid landtbruksskölsel ovana hustrus okunnighet, dels genom lata och ovillige tjenares förvållanden. Men det var ej lätt att hjelpa skadan och Jon