Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1869, sida 2

nat, men hvars egen förmögenhet synbarligen sammansmälte för hvarje dag. Torpet hyrde han ut, för ringa betalning; men fortfor att behålla det ena hemmanet. Carl XI, alltid en folkets, den närande klassens vän, älskade, som man vet, den svenska allmogen, stark, idog, redbar och rättänkande, som den då var. Att armen, som förde plogen, ej måtte slappas af brist och näringsomsorger önskade han, och det var hans glädje att se välmåga, riktigt gedigen välmåga, hos de svenska bönderna, fastän han ville, att den skulle njutas med måtta och hofsamhet. Han, den store rikshushållaren, ville att bonden med allt hans husfolk, skulle äta sig väl mätt och hafva stadig föda, men öfverflöd och frosseri hatade han och han bestraffade det ej sällan, då det kom i håll för hans länga och mäktiga konungaarm. Men han tänkte icke blott på de armar, som förde plogen, utan äfven på dem, som förde svärdet till fosterlandets försvar. Derför uppfann han regementsindelningen, så att hvarje soldat fick sin hydda och sin täppa, samt derigenom gjordes ännu mera tillgifven fosterlandet, ännu mera ifrig att försvara det mot inkräcktande fiender, då han sjelf egde en torfva att försvara. Och så fick då äfven Jon Kuapp, ehuru besuten, ett litet soldattorp, till