Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1869, sida 2

fruktat, angående gummans sjelfrådighet, hade icke slagit in. Det var således med aldra djupaste bedröfvelse hon sammanlade den aflidna modrens ögon; ty hon tänkte på den tid, som kanske var hardt nära, då hon skulle hafva ingen att rådföra sig med, ingen att lita sig till, under mannens frånvaro. Jon tröstade henne så godt han kunde; men han var sjelf mera nedslagen, än han ville bekänna. Sjette kapitlet. Skiljsmessa. Mulna och tunga voro de år, som nu följde för de unga makarna; men de voro dock esomoftast belysta af den äkta kärlekens och den husliga lyckans sol; och så länge den strålar öfver en boning, den må vara låg eller högre, hvilar intet egentligt mörker derutöfver. De hjertan, som klappa derinom, hafva ju alltid en tröst i hvarandras egande. — Värre för den, som måste vandra ensam, för att ensam sörja och ensam glädjas. Ty icke ens glädjen har något behag, då den ej är delad. Jon var icke längre den rike bonden Jon Nilsson, såsom för blott fyra år sedan: han var nu soldaten Jon Knapp, som visserligen hade ett soldattorp att lefva på, i brist på an