— ide derföre att hon lyser och wär mer, utan derföre att hon är få ofante ligt större än den stackars lilla jorden, fom, i fin orrning, ty bwar och en är herre öfwer fin ftadare, befaller den stackars månan att lyda och på i fin bana kring jorden; ty det är dragning8kraften, tyngden — fom kommenderar. Om tet nu funnes menniskor på mår nen, liksom det finnes på jorden, så skulle — bå wi här på jorden säga: Månen swäfwar deroppe i det blå — månmens niskan säga: Sorden swäfwar deroppe i bet blå; ty jorden är neråt för of, men månen oppåt, oc månen är nevåt för dem, men jordklotet oppåt. Nog af! Det finnes hwarken oppåt eller nevåt; men regeln blir ändå den: Att, allt hwad fom drager oss mot det jorriska och tänd: liga — är ett nedåt; men allt hwad som böjer oss mot det oändliga är — uppåt.