undrar om det likwäl ej snarare är en förtjenst om oc negativ, att wederbörande hysa nog attning för sjeljständiga meddorgare för att ide erbjuda vem dessa märdelösa kottiljongsmärlen. Arbetareföreningarne, ffarpflytteföreningarne och folkmötena. Det tillhör jwenskarnes nationallynne, att något måste folket hafwa att roa sig med. När barnet får en nydocka, klappar det händerna af förtjusning, men sedan det hunnit wänja sig wid sin lek fak och betraktat den på alla sidor, fival: nar intresset terför få småningom. Förr war det bildningscirklarne fom florerade. Hwilken entusiasm! Det sid få längt, att det samhälle, fom ide hade en bild: ningscirkel, war utan anseende, och den intivid, fom ide deltog i fammantkomsterna, war allmänt föraktad. Bilvningss cirklarne gjorde mycket godt ver de rätt handhades. Arbetsklassens dåwarande allmännare råhet och obenägenhet för lyftning förswann till stor del, och man börjare äfwen i denna klass inse, att menniftan lefwer icke allenast af brör. Men hwarför kunde tå denna få wälsignelsebringande irv ide hålla fig uppe? Jo, när man bewistat den ena famman:komsten efter ten antra och nyfikenheten blifwit tiufredeställo, mar det ide roligt längre; föredragen började hållas för ett mer och mer glesnande åhörare-antal, och slutligen upphörde de alldeles. Der till bidrog i wväsent tlig mån ret felet, att de lärta talarne icke togo i betraf: tande fina åhörares förmåga att fatta hwad de hörde, utan föredrogo att briljera med fin lärdom och blifwa förftådda enrast af ett fåtal. De flesta sam hällen wisa rod sedan denna tid en wiss lyftning bland arbetarne — bet ena mer, vet andra mindre — och tet finnes fame hällen, der arbetarnes sociala ställning nu intager ett genom intelligens förmwärf: wadt ganska aktningswärdt ru a. Arbetareföreningarne äro en frukt af bildningscirklarnes säde, men hafwa icke, såsom sitt upphof, wuxit upp ur ren fe: beraktiga entusiasmens jortmån, utan efter en lång följd af groninasår, lange samt och lngnt skjutit fin brord, och ber: före är allt skäl att hoppas, att re, lik: fom ven långsamt tillwexande eken, skola blifwa något mer än en blomma för das gen. Dessa föreningar äro af större eller mindre betydenhet, hwar och en efs ter sitt samhälles storlet; men de flesta utweckla fin werkningaskrets mer och mer, och den tid skall komma, då äfwen de i de mindre städerna icke blott skola oms fatta arbetarnes ekonomi, utan äfwen reras seciala och politista ställning, och werfa för denna. Sevan bilrningscirklarne längesedan woro bortglömda, fom en ut feber öf: wer landet, och med samma ifwer fom cirklarne omfattades nu ffarpffytte-irdgen. Den lugne betraktaren såg dock redan ifrån början, att icke heller det barnet skulle få ett långt lif, ty äfwen det bråds mognade och wärte til alltför fort. Sams la gubbar ftälde fia i leret bredwid ung: domen, husbönder oc tjenftebjon om hwarandra; allt andades entusiasm för fäderneslandets förswar. Men den gam: la swenska rangsjukan tog ut fin rätt, och af husbönderna bildades ett, af tje narne ett annat kompani. Detta wardt genast en spik till likkistan. Tyckte fig så en ech annan skarpskytt förbigången wid befälharmwares och forporaldgutnäms ningarne etc. etc., förargate upphörde de förbigångne att infinna fia mid erercifen. Exemplet smittade; af friwiligheten blef sjelfswåld, ty ben ene kunde ju hafwa samma rätt fom ten antre att ide infinna fia. Följten blef, att ledet intogs af enrast några få, och dessa får bana unga pojkar, fom, för att flippa första bewäringsårets exercis, måste fö rete betyg att de som skarpskyttar lärt att exercera. Så sloas den ena spiken efter den andra skarpskytte-ircens lit: kista, oc) på många ftällen, äfwen i bes tydligare städer, är denna redan ned myllad. Stkarpffyttesitgen är likwäl ett få fosterländskt säde, att derur måste uppfpi