Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1869, sida 3

Invändningar och knot tjenade till intet ... skulle dessutom hafva ansetts för feghet; och hvan Jon var, men feg var han icke. Han blef alltså i Febrebruari 16935 inskrifven i Westerbottens regementes mönsterrulla, under rotan Knapp och hette från den dagen Jon Knapp, i stället för Jon Nilsson. Ånnu fingo dock de unga makarna vara tillsammans, så till vida, att Jon bodde på sitt hemman, fastän han ofta var långa tider borta på excersiser och vapenöfningar, som tillhörde hans nya yrke, det han med hvarje dag lärde sig allt mera älska. Jon var en tapper man och det rörliga lifvet bland kamrater hade för honom sina behag, ehuru han ej kunde annat än inse hurusom det skulle gå alldeles på tok med hans landtbruk, hvaråt han nu fick så föga egna sig. Ty icke blott på sommaren var regementet, framför allt rekryterna, ute på marscher, fältarbeten och allt hvad dertill hörde, utan äfven under de öfriga årstiderna måste de träget öfvas. Öfversten varen utmärkt skicklig officer och nitisk i sitt kall, såsom befälhafvare, och han satte en ära i att dana en trupp, som känslolös för klimatets stränghet, för köld och umbärande, skulle kunna visa sig värdig sitt fosterland och den höga nord, af hrars härdade söner den bestod.