Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1869, sida 3

men de märkte det icke förrän det var nära att urladda sig. Från konungen kommo nemligen, i början af året 1695, ordres till chefen för Westerbottens regemente, att detta skulle i väsendtlig mån ökas och han fick befallning att rekrytera ett betydligt antal. Till fyllande af den uppgifna höga nummern fordrades, att rekrytera de flesta unga karlar inom städer och byar, utan anseende till yrken, hvaråt de redan hade egnat sig särdeles togos från plogen en mängd; så väl gifta som ogifta. De mäste lära excersera och öfvas till krigstjenst, för att vid påfallande behof. marschera ut mot fienden. Huru deras jord sedan sköttes kom ej i beräkning; de voro nu soldater, icke bönder. Åfven Jon Nilsson måste tagas till regementet. Och hvem skulle väl tagas med, om icke han, den långa, raska, välväxta och vackra karlen? Chefen önskade, att han haft många sådana vid sitt kompani. Den dag, då detta budskap kom, var en sorgens och förtviflans dag för Greta. Icke heller Jon sjelf hörde det med glädje. Han var en fredens man, alldeles obekant med den ohyggliga konsten att slagta menniskor, och han insåg nog huru det skulle gå med hans jord, om han sällan eller aldrig finge egna sig åt dess skötsel. Emellertid — hvad var att göra?