Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1869, sida 3

nelser till ledsagare på den gemensamma lefuadsbana, som nu ligger så jemn och blomsterströdd framför dem, sedd genom hoppets perspektiv. Småningom började Jon och Greta åter närma sig en och annan af grannarna i Röbäck. Man kan ju icke, hur lycklig, eller olycklig man än är. undvara sina likar. Menniskan är af naturen ett sällskapligt väsende och har behof af umgänge och andras hjelp. — Det var dock endast några få — de bästa och redligaste — hvars sällskap de sökte. Det var i Augusti 1692, som Jon och Greta blefvo gifta. Sjutton månader derefter, eller straxt på nyåret 1694, skänkte Greta sin man en liten son, som i dopet erhöll namnet Carl, ett namn så gängse i Sverige, både då och i våra dagar. Det var glädje upp i tak öfver den lille piltens födelse. Stolt lyfte fadren honom på sina armar och öfverlycklig tryckte modren honom till sitt bröst. Mormor var ej eller den minst glada. Hon tyckte — såsom alla faroch mormödrar -— att ett skönare barn aldrig funnits. Emellertid var det blott en kort lycka, som de unga makarna fingo njuta: den var bestämd att störas, innan de hade någon aning derom. Ett svart olycksmoln hängde redan tungt och åskdigert öfver deras hufvuden;