Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1869, sida 3

Jon Knapp vann snart sitt befäls bevågenhet, emedan han var läraktig, påpasslig och oförskräckt, såsom någon man i dessa bistra tider, då personligt mod så väl behöfde tagas anspråk. Han skördade heröm och uppmuntran och var deröfver ganska glad; men det sveå dock i hans hjerta vid tanken på hur annorlunda det var förr, då han fick vara hemma hos de sina. Riktiga högtider var det derföre då han stundom fick ätervända hem, på längre eller kortare tid. Hur hjertligt kysste han icke då sin lilla gosse och gungade honom på sina knän; hur förtroligt språkade han ej med sin unga, vackra hustru, som visserligen fröjdade sig åt, att få ha honom hemma, men hvars glädje dock förgiftades af tanken på den tid, som förr eller sednare skulle komma, då han skulle nödgas säga ett långt farväl, för att kanske aldrig mer återvända. (Forts.)