Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1869, sida 2

hem. Ingen hade ännu hört när bjudning till brölloppet skulle utfärdas. Hur öfverraskad blef man icke, desto mindre, då en vacker söndag, efter predikans slut, lysning till äktenskap från predikstolen i Umeå landskyrka afkunnades mellan bonden, ärlige och välförståndige, Jon Nilsson och dygdesamma Greta Olsdotter, båda hemma i Röbäcks by af Umeå socken. Så långt var det då kommet, men ännu hördes iutet vidare af. Andra lysniogen försiggick och lika tyst var det. — Man undrade öfver allt sitt under. Andtligen, ett par dagar före sista lysningsdagen, spridde sig, som en löpeld, underrättelsen om, att bruden och hennes mor hade begifvit sig uppåt Klabböle, der Jons mormor bodde, en mycket gammal, förmögen bondgumma. Dit skulle brudgummen komma efter och der skulle brölloppet stå. Ingen kan säga annat, än att det var fiffigt af brudparet, att få draga hela Röbäck vid näsan. De sluppo nu, att på sin hedersdag, eller lyckligaste dagen i deras lif, se omkring sig en hop menniskor, som i olyckans stund visat dem så föga deltagande — tvärtom gjort allt till förvärrande af deras redan alltför svåra belägenhet. Det var nu gamla mormor, som gjort brölloppet, och bakom den skärmen kunde de så väl skyla sig.