Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1869, sida 2

med någon, yttrade hon till alla dem, som inställde sig, än ensamma, än i sällskap; och så slapp hon se deras falska anleten och det fröjdade henne. Men så snart modren tillfrisknade, hvilket skedde efter en vecka eller något mer, blef en och annan insläppt. Det var sådana, som, all vidskepelse oaktadt, våga hysa deltagande för de båda offren och äfven visa det uppenbarligen; alla andra tillbakavisades. Förhållandet mellan Barbro och den blifvande mågen blef nu så godt, som Greta någonsin kunde önska sig det. Den unge mannen rättade sig, i allt hvad tillbörligt var, efter gummans önskningar och hon å sin sida, bemötte honom mera fogligt än hon förr gjort. Detta gjorde Greta så outsägligt lycklig. Tanken på att modren, och Jon, som icke rätt kunnat förlikas, nu voro de bästa vänner i verlden, utplånade så småningom ur hennes rörliga sinne tanken på hvad de stackars qvinnorna så oskyldigt hade lidit, så att alltsammans snart började förefalla henne som en elak dröm. Mycket bidrog ock härtill, att man nu, sedan mor Barbro blifvit fullkomligt återställd, uteslutande sysselsatte sig med de ungas förestående förening, som påskyndades af dem alla tre, lika ifrigt. Så väl de, som modren, tyckte sig icke nog fort kunna