I I I I I Jsetbarhel yworlen It telnarejalt eller om: röme. De funna nemligen, tegfa indi: vider, ftå på biltningens lägsta trappsten, te funna, hwar för fia, föra en i önonen fallande omeraliff wandel; te lunna t. ex misstaga sig om mitt och vitt på ett jätt, fom påkallar ren offentliga ortninasmaktens ingripande -— men te funna altrig misstaga fia om den guts domliga wiehet, fom styr werlteng ören. Hör rem, och vu måste beundra en fun: ffop, få mycket mera mysieriös, fom ten på intet wis låter lontrollera fig. Lar tom oss gifwa några crempel! En wader rag läfer man i titningarne, att en fattia torparfamilj, beftåente of man, hustru och twå barn, fom före dades öfwer en sjö, plötsligt blefwo öfwerraskade of ett häftigt åstwäder, bwarwid förältrarne dörares af blixten, men de twå barnen blefwo oskadade. Nu skulle en menniska med mwanliagt förstånd an: tingen afhålla fig från hwarje omröme om tenna tilldragelse, eller också betlapå te stackars barnen, fom i ett nu blifwit beröfwade sitt enta stöd. Men helt annorlunda refonnera dessa moderna pythagorcer! Hwad Gud är gor! utrepa te. Han sfonade de skackars oc skylriga barnen! — En annan gång händer, att wid en exercieöfning med de äldre lärjungarne wid ett högre lärowerk kommenderas anfall bajonett! En liten 6 årig po8fe, fom bakom ett träd åsett de militära öfningarne, räkar just i i detta ögonblick frida fram hufwudet och genomborras af ett bajonettstyng, fom medför ögonblidlig död. Straxt förkunna te wife: Der fe wi återigen Guds finger! Han tog det oskyldina barnet til fig från en fyndig mwerld! o s. w. Wi nilja anföra ännu ett exempel. Ett sjökrig utbryter mellan England och Frankrike. Fosterlandet hoppas, att hwarje man gör fin pligt — beter det från kommand obryggorna —, det wil med andra ord säga, att hwarje man tödar få många fiender han fan. Eamr tidint uppsända de stridandes föräldrar, hustrur och öfriga anhöriga, på båda fi dor om kanalen, böner, att deras tfära måtte rätdas från får och vöd. Nå, vet må ej förtänkas dem! Men, tywärr, funna dessa böner ide på i fullbordan på antra wilfor, än att ingen man gör fin pliat, d. w. s. ide dödar någon. Ja, än mera. Det är stuntrom nödmwäns digt att töda för att ide sjelf blifwa törad, såsom wid en äntring af fartyg, tå man står 7man mot man od) bita met bila7. Här måtte nödwäntigt den ene aå under; men förböner äro fällta för båda (på engelsta och franska fprålen) Nawäl! Striten är flutar, och listor offentligaöras öfwer dra och fås rade. Jubel vå ena sidan, klagan på ren andra! Der qviter en hustru öfwer mafens dt, ter jublar en annan öfwer malens räddning; — men ide blott räddning. Han har dertill blifwit deforerad och kommer att hastidt stiga i tjensten, förty han dödade med egen hand fyra (säger 4) fiender! Ack! bland dessa syra war just mannen till henne, som få bittert begråter sitt förtidiga entestånd ... Men höat öfwer detta jubel och denna llagan höras de wisas röster! De hat: wa genast blifwit warse den röda tråd, fom löper genom bändelserna och fame manbinder det skenbart oförenliga. De säga: Herren gaf och Herren tog! De säga misferliaen intet mer, men detta bör wara nog. Ty hwad ingen menniska blir klok på, vet fan ingen menniska disputera. Wi erkänna willi t, att vet nästan ute slutande är qwinnor, som ha sin fröjd i denna besynnerlinga tankegång, hwilken är lifa främmande för den naturliga som för den skrifna logiken. Wi skulle wilja lilua denna tankegång wid en konstgjord kanal, genom hwilken ven grumlade ftrömmen af dunkla känslor och outredda föreställninaar afbördar en del af sitt öfmerflöd. Naturligtwis anfe fia resfa fjelfgjorda tolkar af det outransakliga i främs fta rummet wara goda friftna, och får kerligen skulle ingen blifwa mer förwånad än te, om man — under förutfättnina Aft PDo f:s)staFO Ä(w-d man fahp