Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1869, sida 2

ver sina tusende små blommor och sina glada, qvittrande fåglar. Luften var så mild, marken så grön. Allt var så ljuft, allt syntes mana till glidje och — ändå, ändå fanns så mycket elände. Det var temligen tyst i byn klockan 6 på morgonen; en hvar hade gått till sina göromål, en del på utarbete, andra till sina husliga förrättningar; ty man var på den tiden flera timmar tidigare än nu ur bädden och i full verksamhet. Men nu uppstod helt plötsligt ett förunderligt sorl, alldeles likt det, som för några dagar sedan uppstått, då man gick att bemäkta sig de båda oskyldiga qvinnorna. Sorlet af röster tilltog och genom det hördes en jemmerlig klagan, ett stönande och qvidande, som likväl stundom öfverröstades af de talande stämmorna. Man såg kyrkovärden Daniel Jonsson bäras på en i hast sammanflätad bår af trägrenar fram genom byn till sin granna gård, som var belägen ungefär på midten af densamma. Blod flöt ymnigt ur hans mun och näsa och den ena armen låg rak vid hans sida, på två ställen afbruten. Ansigtet, vanstäldt af smärta och blodförlust, liknade mer en död menniskas, än en lefvandes. Det stod klent till med läkarevården, på den tiden. En fältskär fanns