1014 9 PYCEEM OVE BETA 11 MEN taglig, befluta dess återförwisande till lag ftiftanve fåren för ny öfwerläggning. J alla händelser kan den genom ett motiveradt beslut motsätta fig kungörandet af en lag. Art. 6. Lagstiftande kåren bestämmer sjelf sin affärsordning. Wid öppnandet af hwarje session wäljer ven fin presitent, fina vice presidenter och fina fe lreterare. Den utnämner ocfå fina que storer. Art. 7. Hwarje medlem af senaten eller lagstiftante fåren har rättighet att ställa en interpellation till regeringen. Motiverade dagorrningar funna antagas. Om regeringen så fordrar, måste den motiverade dagordningen ännu en gång remitteras till byråerne. Art. 8. Ett amendement kan idke foms ma under ompröfning förrän det warit remitteratt till det utskott, fom har att pröfwa lagförslaget, och blifwit regerinz gen merdelatt. Om regeringen då ide gortänner amendementet, har statsrödet att afgifwa sitt betänkande deröfwer; lag: stiftande fåren uttalar sig derefter vifi: nitivt i frågan. Art. I. Utgiftsbudgeten skall föreläg gas lagstiftande fåren fapiteloch artilelwis. Burgeten skall särstiltt för hwarje ministerdepartement kapitelwis voteras i enlinghet med den nomenklatur fom fin: nes bifogad detta senatskonsult. Art. 10. De förändringar, fom här tanefter komma att företagas genom internationella fördrag i tulloch poft-tas rifferna, funna entast i kraft af en lag bli obligatoriska. Art. 11. Senatens, lagstiftande fås rens och statsrådets förhållanden tilltej: saren och till hwarandra skola regleras genom ett kejserligt dekret. Art. 12. Alla bestämmelser, som stå i strid med detta senatskonsult, upphäfwas härmetelst. J ofwanstående stadganden lingger icke på långt när allt som wore erforterliat för att förwandla Frankrike till en fonstitutionel mönsterstat; men det är i alt fall mycket, ganska mycket på wägen till en författninasenlia frihet, och obeftridligen ligger en djup sannina i påståendet att ressa medgifwanden bära wittne om en revolution utan kanoner och barrikader. Rouhers befarade inflytande har i hufwursaken ide lyckats äterhålla fejfar rens afsigt att i öfwerensstämmelse med de allmänna walens utgång bewilja Frank: rike en frisinnad författning. I enffilda delar förefinnas många brister; man kunre med skål fråga: hwartill tjenar ministrarnes answarighet, då endast fenas ten kan anklaga dem, senaten, hwilken allt hitintills warit ett fogligt redskap i kejsarens händer, och då alla de föräns dringar, fom för mwinnande af mera fjelfständighet borde företagas med denna korporation, swäfwa i luften? o. s. w. Men tessa teoretiska frågor böra ej till: läggas fynnerlig wigt. Ministrarnes ans swariahet är i Frankrike likasom nästan öfwerallt blott och bart moralisk och fransmännen skola sannolikt sjelfwa inse att ret wore ganska oförståndigt att ikläda fia stridsrustning för minifteranfmas vighet, på samma fått fom fordom för vet kongliga veto. De skola å sin sida bidraga till framgången af den fredliga revolutionen. Men framför allt må de ide inwagaa fia i den föreställningen att de nu ha makten i händerna J fall de drafwa twisten till det yttersta, skola de snart nog inse att de storliga bedragit fig. Det bästa de funna söra är att med tacksamhet mottaga de kejserliga mede gifwandena. Dessa erbjuda i allt fall långt mer än fransmännen för några månader sedan wågade hoppas. Wisst är emellertid att kejsaren nu tillbjudit franska folfet ljus och luft, för att ombilda fig sjelft i andan af fin ges nius och för att efter tjugoårig mans bring genom öknen wisa om detta folk nu är moget för frihetens förlofwade land. Mången bland re åldriga ftatsmännen längtar dock tillbaka till Egyp. tens köttgrytor, till ret personliga repe