Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1869, sida 2

ömse sidor, samt derifrån till andra gårdar, och de dumma, fåkunniga menniskorna, barn af sin tid — en förfärlig tid af vidskepelse och själamörker — trodde genast hvad den så högt ansedda mannen sade. Häpnad, förskräckelse, nyfikenhet, harm, skadeglädje och medömkan — alla dessa stridiga känslor hade här samverkat till att på en punkt sammanföra så många af byns innevånare, som funnos hemma, samt alla dem, som från åkrar och ängar, från vägar och stigar kunde samlas för att gapa. Folket har i alla tider varit sig likt och blir så till verldens slut. IIvar det är något ovanligt att se och höra, något nytt att förnimma, vore det än aldrig så ohyggligt, straxt löper man tillsammans, för att njuta. Vi säga med flit njuta — ty massan njuter kanske mer af det hemska och uppskakande, än af det sköna och uppbyggliga, just emedan den bättre förstar det förra, än det senare. Daniel Jonsson, som befann sig i spetsen för den skrålande menniskohopen, var närmast omgifven af de lagens handtlangare och ordningens upprätthållare, som på den tiden vore att tillgå i en aflägsen landsort. Med grötmyndig min pockade han på sin rätt, såsom tolfman, att verkställa en arrestering, utan ordres af landshöfdingeembetet, menande sig helt och hållet