Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1869, sida 2

mångfaldiga gånger tyckt sig hafva skäl att betvifla. Ilon gick nu att ånyo kasta sig i famnen på modren, som besvarade hennes smekningar så godt hennes kärfva lynne det medgaf. De gräto båda och höllo hvarandra hårdt omfamnade, då de stördes af ett buller utanföre. Det var sorlet af en mängd talande röster, gröfre och sinare, som först hördes på afstånd, men sedan närmade sig alltmer, tills det slutligen nådde deras boning, hvaromkring en stor skara menniskor nu skockade sig, hojtande och skrikande. De flesta af karlarne svuro och utöste skällsord och så gjorde ock flera qvinnor men de flesta af dessa jomrade sig och syntes ömka sig öfver något, och somliga gräto, till och med. Meningen var dock ingalunda, att stanna utanför byggningen, utan man rusade in deri, så många, som rymmas kunde. Tvifvel om de inträngandes ärende kunde icke gerna uppstå, så mycket hördes nog på deras tal. — Man kom för att gripa de båda trollpackorna. Ja, ty äfven den adertonåriga Greta var anklagad för trolldom. Daniel Jonsson, hvilken knappast hunnit ömsa kläder, efter dat oförmodade kalla badet, hade fällt de förfärligaste anklagelserna, de der som en löpeld spridde sig till alla granngårdar i närheten, på