Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1869, sida 2

ne, berättade hon hela samtalet mellan henne och den rike tolfmannen, hvilken, om han förut varit de båda qvinnornas siende, nu skulle bli obevekligare än döden. Nu först blef mor Barbro rätt allvarsamt förskräckt. Aldrig hade Greta sett henne sådan. IIennes läppar voro hvita och kinderna askgrå. Den arma qvinnan var i sanning hemsk att skåda. Och nu började hon, att liksom urskulda sig hos dottren för det utbrott af okuflig vrede, som hon hade låtit komma sig till last och som hon nu bittert ångrade. En tigarinna, sade hon, (hon hade hört sjöfarande tala om tigrar och tigrinnor), en tigarinna försvarar sina ungar och en qvinna blir en tigarinna, om någon gör illa åt hennes barn. Du är ju mitt enda i verlden; det enda jag eger, det enda jag lefver för. Och fast jag brummar på dig ibland, så förstår du väl, att jag ändå håller af dig, som min ögonsten. När jag grelar, sker det af idel välmening, ser du, barn; för jag vill ha dig fullkomligo Sådana ord erinrade Greta sig aldrig förr hafva hört af sin mor. Det var första gången hon hörde henne erkänna, att bon kunde hafva orätt. Vek, öm och innerligt god af naturen, som den unga flickan, rörde det henne djupt, att den sträfva modren talade om sin kärlek för henne. den hon