met. Ändtligen steg hon in och ropade: Hvad i Ilerrans namn är här å särde?m — Åh, så tig, din fördömda hexa, och missbruka icke det heliga namnet mer, än du redan hittills har gjort, röt Daniel Jonsson emot henne. — Det höfves just dig, du djefvulens närmaste fränka, att åkalla det namn, vid hvilket alla knä skola böjas. Kom hit och bikta dig, du gamla trollpacka, eller Men mor Barbro var ej lika lättskrämd, som hennes unga dotter. Hon hade, såsom hon sjelt uttryckte sig, aldrig varit att leka med och vid de oqvädinsord, hvarmed hon nu, lika oförskyldt som oförmodadt, öfveröstes af den rike graunen, blef hon alldeles utom sig af förargelse. Först förmådde hon icke tala, utan stod der stilla, som om hon på en gång blifvit både lam och mållös, blickande än på sin gråtande dotter, än på den ursinnige mannen. Ändtligen, som om det skett genom ett trollslag, återfick hon både taloch rörelseförmåga och från det ögonblicket märkte nog fredsstöraren hurusom det var bäst, att i god tid draga sig undan, såvida han ville hafva sina ögon och öron i behåll. Först skyndade mor Barbro fram till Greta, den hon våldsamt ryckte