Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 4

storm till sjös: under det han förtäljde ren frultanswärda blaften, de bländande blixtarne, huru sleppet flungades tring som en lelsal af de wåldsamma windarne och böljorna. Derpå blef hans röst mildare, hans ögon tindrade mellan tårar, då han tillade: Men Han, fom sänder stormen, styr skeppet, och slutligen fördes wi i hamn. — -Det är en mycket trö stande tanle, hr fopten, fade jag. Jag önskar, att wi alla tunde minnas den, då stormar rasa samt föga hopp om lugn och bergning yppar sig. — Ja, det är så, och om wi sålunda förtrösta, går nog allt bra. Då motgångens storm drager öfwer oss och solskenet synes för alltid släckt af sorgens moln, då wi ropa högt i wår ängslan: Alla din wredes böljor ha slagit öfwer mig, få låt denna ljus stråle tränga in i det modlösa hjertat och allt slall bli godt igen, Molnen skola slingras, solstenet skall glimma öfwer watt net, och wåldsamma windar och böljor skola wid Hans röst lägga sitt raseri, och der skall wara ett stort lugn, denna Guds fred, fom öfwerträffar allt förftånd. Minnes det, då man hwiffar edert öra om att fly hemlandet med dess vå righeter i vag, för att jaga efter en flyt tig lyckas bedrägliga gyckelbilder på andra sidan hafwet!