Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 3

man den började meningen. Sånt slisk ser bara otäckt ut och tjenar till ingenting. Du säger, Jon, att jag iute minnes hvad som hände när jag var ung. Jo, men, gör jag så. Jag vet, att man min och jag aldrig kysstes och vi va bå fästefolk och gifte, ändå. — Andra tider andra seder, mor Barbro — sade Jon, nu redan blidkad. — Jag går nu min väg; men jag ber, att J inte må gräla på slickstackarn, här, för då blir jag mycket ledsen. Barbro lofvade icke detta, än mindre höll hon det, Knappast var Jon utom dörren förrän hon åter började träta öfver Gretas brist på arbetsslit, menande, att de nu vore dömda att svälta ihjel, sedan den eua ej fick förtjena något och den andra icke ville. Greta svarade icke; hon endast grät. Ändtligen bar det ånyo af med gumman bort, till någon af grannarna. Hon hade hos Lars Andersmora icke erhållit hvad hon önskade och detta hade ökat hennes dåliga lynne. Greta var nu åter ensam. Då föll en tanke henne in, den klokaste hon för ögonblicket kunde fatta, nämligen att söka tröst i Guds ord. Hon reste sig upp, gick bort till hörnet, der den stora bibeln läg, bar den till en pall från köket, satte den