Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 3

fågel, som flyger in genom närmsta fönster eller dörr, för att söka skydd. I detta ögonblick inträdde mor Barbro. Se så! ropade hon, med vredens rodnad på sin panna, hvad är det der för ett hånk? Såg jag nåknsin maken? — Jag trodde, att Jon var en alltför hederlig och förståndig karl, för att ställa te dumheter, bara jag vände mig ut. — Och jag trodde, att mor Barbro var en alltför klok och beskedlig qvinna, för att väsnas öfver ingenting. Det är som jag alltid har sagt: mor är bra, bara hon inte hade så dåligt minne. Dåligt minne! Hvad menar du med det? — Jag menar, ser J, mor: att om J hade en smula bättre minne, så kom J allt ihåg hur det var i er fästmöstid. vJo, si, det mins jag fullväl. Men jag mins också, att jag aldrig hängde någon karl om halsen och . . — Nog, mor! ... Jag ber er hålla inne med resten — föll Jon henne i talet, och ådrorna svällde på haus panna. — Jag vill, så sant Gud lefver, er dotter inte ondt; ty föga för karl är det, som vill dra ondt rykte öfver den, som han har utkorat till sin äkta hustru. Men att vi kyssas, det ... Kan ni just låta bli, ifyllde gum