Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 3

— Ah, prata inte så der, kära Jon, och framförallt bär dig inte åt som en riktig tosing. Se så . . . hör du . Hvar har du lärt dig sådana der herremansfasoner? ... Ge sej till att kyssa bort tårarne! ... Så tokigt! — Tänk, bara, om Cissela nu kom att gå förbi, hur ... vJa, se då, föll Jon den motsträfviga flickan i talet, då finge hon slicka sig om mun, medan jag räckte lång näsa åt henne. — Åh, det behöfs inte, din långa lymmel! — bördes der en vredgad qvinnoröst yttra, tätt utanför förstret. — Räcker du lång näsa, så kan jag räcka något värre, jag, så att du kan få slicka dig om mun efter din helgoubild, der, din skönhet, din vårblomma, eller hvad du kallar det der äkerspöket, som du inbillar dig att du skall gifta dig med. Och Cisselas fula ansigte, mera motbjudande än någonsin, ja nu riktigt vederstyggligt, emedan det var förvridet af hat och ilska, hade medan hon talade, dykat upp midt för fönstret, under hvars kant hon förut suttit nedhukad. Greta var utom sig af rädsla. Hon lutade sitt i en hast bleka ansigte mot Jons breda bröst och slog ofrivilligt sins båda armar om hans hals. Hon liknade, i detta ögonblick, en liten skrämd