— Hon gick till Lars Andersmora, för att låna en väfsked. För si hon tänker sätta opp en väf, nu, och söka förtjena något på så sätt, sedan hon nu måst sluta opp med opraktiken s, som hon kallade den. Väl, om hon så har gjort — och det på fullt allvar. Det var, minsann, hög tid. Om jag bara finge henne att ta emot litet pengar af mig; men, si dertill är hon för stolt. — Nej, Jon, stolt är hon inte; men hon är van att skaffa sig sjelf hvad hon hehöfver och slippa se någon i händerna. Men, hur skall det då gå när vi bli gifta och hon kommer att helt och hållet bero af oss?) — Det går aldrig väl, Jon, tro mig det. Mor är bra, i många fall; men non är sjelfrådig och envis. Aldrig skulle hon låta oss vara i fred och styra och ställa som vi ville. Ack, jag ser i andanom hur svårt det blir för mig, isynnerhet. I så fall kommer hon inte att bo hos oss; utan jag får väl tänka uttet på annat sätt. Men, gråt nu bara inte. Det skär mig i hjertat att se dig så der ynklig, fastän ... Gud skall veta, att nog är du däjelig att skåda i den der tåreslöjan. Det är ackurat, som om jag såge daggdroppar glänsa på en blomma; så fagra ä dina fina kinder.