Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 3

vid stolen och placerade sig derpå, samt satte sig att bläddra i den heliga boken, obekymrad om att modren bedt henne arbeta slitigt. IIon hade af sin själasörjare, som lärt henne läsa, många gånger hört, att en andäktig betraktelse af skriftens ord förlänar styrka att bära lifvets vedervärdigheter samt ger mod och kraft till arbete. Det var dock beslutadt i ödets bok, att den arma Greta ej skulle få någon ro, den dagen. Ty ännu hade hon ej funvit det kapitel hon sökte, då klumpiga karlsteg, på dem hon genast märkte, att de ej vore Jons, hördes i köket och närmade sig storstugan. Greta såg sig om och varseblef Daniel Jonsson, hvilken aldrig plägade titta in hos de fattiga qvinnorna om ej för att gräla öfver ett och annat. I sin bestörtning rusade hon upp af pallen, så häftigt, att hon stötte till hörnet af den ofantliga bibeln, som dervid föll i golfvet. Guds fredb yttrade den rike och stolte bonden, men såg dervid ut, som om han tänkt på allt aunat än Gud och hans frid. Greta gjorde en liten bondflicks-nigning, utan att få ett ord öfver sina läppar. (Forts.)