Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 2

Hon steg derföre upp och gick in i stugan, åtföljd af Jon. Barbro som hörde dem komma, vaknade genast och steg upp och ett samtal om allt i verlden — hade jag så nära sagt — började mellan de tre. Dock aktade de unga sig noga, att oroa Barbro med berättelsen om prasslet i löfven; detta var som en tyst öfverenskommelse dem emellan. : Omöjligt skulle det vara, att söka skildra Cisselas sinnesförfattning vid hvad hon hört och sett. Icke nog med att hon fått bevittna Jons och Gretas kärlekslycka, att hon sett dem kyssas och smekas och blifvit försäkrad om, att de verkligen ämnade blifva ett hjonelag; men hon hade ju dertill hört sig smädas och förtalas, hade hört sig nämnas med afsky och förakt, kallas elak, samt ful, som hon ansåg ändå värre. IIvilken flicka, som är kär öfver öronen och har nedlåtit sig ända derhän, att så godt som bjuda sig till brud åt den hon älskar, samt dervid ser sig ohjelpligt försmådd — hvilken, säga vi, skulle i Cisselas ställe icke känna sig djupt förnärmad? Också svor hon de båda älskande ett osläckligt hat . . . svor deras undergång ... svor att på det grymmaste hämmas den skymf hon lidit. Aldrig, sade hon för sig sjelf, skall Jon gå i brudstol med Greta. Jag vet hvad jag vili göra för att knäcka