Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 2

En Carolin. Historisk skizz från Carl XI:s och XII:s tid af Wilhelmina Stålberg. (Forts. fr. föreg. n:r) yDitt lilla tokb utbrast Jon leende, och kysste den af oro bleknande flickan om och om igen; vinte får du vara en sådan der liten hare. Nog vet jag, med, att Daniel Jonsson är elak . . . och dotra hans ännu elakare; men inte är jag rädd för det. Ty när en intet ondt gör, så har en inte heller någonting att frukta och den Gud vill bevara han är utan fara.v Men Greta såg ingalunda öfvertygad ut om sanningen af hans ord, utan förblef orolig, under det återstående af aftonen. Det prassel hon för andra gången hört i trädens grenar var ej heller egnadt att lugna hennes farhågor. Ty ganska förnimbar var, just vid Jons sista ord, en susning eller ruskning, som ingalunda åstadkoms af vinden, hvilken dessutom var alldeles stilla under hela dagen. Jon höll sig vid, att det varit någon katt, eller annat djur; men Greta fruktade, icke utan skäl, att det varit en lyssnande menniska.