Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 2

när åren framskrida och verkliga sorger komma, då önskar man tillbaka den tid, då smärtan, hur stickande den ock för stunden var hastigt försvann för den första glädjestrimma, såsom nyfallen snö för solens värmande stråle. Ännu hade dock icke den vackra sommarmorgonens milda sol förmått lifva Gretas nedslagna sinne, der hon satt med sin söm vid det öppna fönstret, hvars små hornrutor i allmänhet insläppte alltför litet af det herrliga solskenet. Det var så grönt derute; blommorna i gräset böjde sina små hufvuden, som hade de nickat åt den unga flickan och velat intala henne mod; men hon fortfor dock att gråta: hon brydde sig hvarken om träd eller blommor. Plötsligt stördes hon dock af någon, som hastigt inträdde genom köket och i ett nu var vid hennes sida. Hon såg sig om och — det var Jon, som så oförmodadt hade kommit. Bestört öfver att finna henne så bedröfvad frågade han, naturligtvis efter orsaken. Greta berättade, att mor hade grälat på henne. Ah, ingenting annat! ropade den unge mannen, leende. IIvad skall du bry dig om sådant 2o0 — Ja, det är lätt att säga för dig, som är din egen herre och som ingen törs säga ett ondt ord åt. Hvar är gumman?