Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1869, sida 2

hon hade deruti ej så orätt, fastän Greta fann bannorna oförskylda. Mor Barbro hade alltid varit sträng mot sin flicka, ofantligt sträng, såsom ty de trodde, att fruktan verkade mer än kärlek; men nu hade hor tillika blifvit gnatig, mycket, mycket gnatig, och det är värre än stränghet. En sträng menniska säger sin räson och man vet hur man har henne och rättar sig derefter; men för en gnatig hjelper ingen god vilja, den grälar öfver allting och är aldrig tillfreds med något. Hvarför mor Barbro blifvit så svår till lynnet härrörde helt och hållet af att hon ej, såsom förr, fick utöfva sin verksamhet som läkarinna. IIvad som mest roat henne fick hon ej längre förehafva och den vanliga inkomstkällan var ju med ens alldeles utsinad. Hon måste nu vara betänkt på andra, för en fattig qvinna på landet vanliga förvärfsmedel och det kostade på henne. Att mottaga hjelp af sin blifvande måg, dertill var hon alldeles för stolt, och så grubblade hon natt och dag, och det grubblet gjorde henne odräglig. Greta satt således försänkt i tårar och snyfiade högt, med denna känsla, som man i första ungdomen hyser då man är bedröfvad. Man inbillar sig, för ögonblicket, att man är den olyckligaste af alla varelser. Och likväl