Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1869, sida 3

kistbotten, som hon har fräknar i sitt platta och fula ansigte, så ville jag dock aldrig ha henne . . . nej, inte om de kastade henne efter mig. Du må tro, du, att i förrgår mötte jag farsgubben hennes, och han bad mig vända om gå med honom. Jag ville inte gerna, för jag afskyr den karlen, dels för hans högfärds skull och dels för hans myckna orättrådighet. — För si ... om han inte hade gnidit och snålat så mycket och skinnat de fattiga, så vore han så lagom rik, kanske. I detta ögonblick var det, som hade ett sakta prasslande hörts i löfven af ett i träden. Greta spratt till och såg rädd ut; men Jon steg upp och tittade mellan trädets grenar. Då han ingenting upptäckte satte han sig åter. Det var ingentingo, sade han; kanske en katt, eller en ekorre, eller ock bara vinden, som lekte med löfveno. vNog afo, började han åter, efter en paus, som han begagnat till att draga Greta intill sig, i samma ställning, som nyss, onog af, att den rike mannen lät med tydliga ord första, hurusom jag kunde få hans dotter, om jag bara villes. j — Ah, nu talar du bara spektakel — sade Greta. vNej, du; tag mig tusan äke det puder, det. Du kan tro mina ord. Gubben påstod först, att jag aldrig borde gifta mig med en fattig flicka,