Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1869, sida 3

bros dotter och det lyckades förträffligt för den stygga Cissela, att osedd och ohörd bevittna deras samtal, medelst att bakom planket speja genom trädens grenar. Hon öfverraskade dem dock midt i talet och hörde först när Jon sade: Säg inte så, kära Greta. Nog vet du, att du är fager. Erkänner du inte det, så säger jag att du skrymtar och se dertill är du alltför uppriktig. Alla, både unga och gamla, både män och qvinnor, veta omtala, att du är den fagraste i hela byn, ja, äfven rundt omkring, i hela trakten, de adliga jungfrurna icke ens undantagna; och många, många äro de gossar, som missunna mig den lyckan, att få föra dig som brud till mitt hem?) — Kanhända — sade Greta, med ett skalkaktigt leende, som klädde henne outsägligt — Men så vet jag också en flicka, som aldriz skall förlåta mig att jag bortsnappar den fagraste och storståtligaste svennen i hela byn. Hml myste Jon och strök sig om skägget, hvarefter han tryckte en lång kyss på den lilla skalkaktiga rosenmunnen. AJag tror, att jag också känner den flickan. Det är ingen annan än Cissela, Daniel Jonssons stiutar. — Den rika Cisseia, Jon. Den fula, den dumma, den stygga Cissela, Greta. — Vet du, att — hade hon än så många silfverdalrar på