Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1869, sida 3

henämning skulle varit oegentlig, då inga trädfrukter mogna i Westerbotten. — Emellertid funnos der dock fyra träd, och de ganska vackra, ändå. Det var tvenne rönnar, en asp och ett häggträd, täta, löfrika och lummiga, allesammans, Bakom dessa träd var ett plank och det planket gränsade till en smal gångstig, der sällan någon gick fram, ty den lopp utmed en sträcka af ladugårdshus och var derföre mindre angenäm att passera. Ingen fruktade således några spejare från det hållet och då från andra håll ingen kunde nalkas, utan att först gå öfver gården, trodde ynglingen och flickan sig vara fullkomligt allena med den herrliga naturen, som log mildt omkring dem och Gud, hvars allseende öga blickade ned i deras rena hjertan. IIvad gör dock icke svartsjukan, alstrad af en försmådd kärlek? Den besegrar alla hinder, trotsar alla faror, öfvervinner alla obehag, — endast den kan försäkra sig om, att den verkligen är försmådd, för att sedan uttänka ett medel till hämnd. Ingen anade väl att Cissela, som på en söndagseftermiddag väl kunnat ha ett roligare tidsfördrif, skulle framsmyga på den smala gångstigen mellan täppan och fähusen, endast för att få lyssna på Jon och Greta. Ty hon hade lurat ut att, Jon var hos Bar