ett qvinnoanlete, som i dejelighet och oskyldigt uttryck kunde jemföras med hennes. IIon, å sin sida, tyckte, att Jon var den vackraste och ståtligaste karl, som någonsin kommit i hennes väg. Båda tego under en längre stund. Slutligen, då Jon öfvertygat sig om, att mor Barbro verkligen hade lemnat dem åt sig sjelfva, makade han sig helt tätt intill sin hjertans kär och lindade armen om hennes smärta lif. Den unga flickan rodnade, men drog sig icke undan. Det var så oändligen lycksaligt, att få sitta så, med hufvudet mot den älskades bröst. Det låg en känsla af outsägligt lugn i den tanken, att hans starka arm omslöt henne och hon tyckte, att sålunda stödd, sålunda omfattad kunde hon trotsa hvarje storm — intet ondt skulle då kunna nå henne. — Dock — huru bedrog henne icke denna tro! Arma enfaldiga flicka! Just då du tror dig i kärlekens lugna hamn, säker för hvarje vindstöt, lurar illviljan i din närhet, för att med sin heta andedrägt, giftigare än öknens Siroeco, blåsa omkull dina förhoppningars nybyggda luftslott. Den lilla kryddgården — den gröna plats, eller täppa, der de trolofvade sutto, hade inga fruktträd och kallades just af denna orsak kryddgård, icke trädgård, hvilken sednare