Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1869, sida 3

Derefter började han tala om Cissela såsom den både vackraste och rikaste stinta i byno. — yJa, rik, ja), — inföll Greta; omen vacker .. .. Och hon skakade härvid sitt lilla täcka hufvud. Hvad gör icke egenkärleken? genmälde Jon. Jag, jag lät honom, emedlertid, veta, att jag aldrig sett något vackert på hans trulsiga Cisselav. — Men du sade väl honom icke det, heller? — frågade Greta med ängslig min. 9JO, jo, men, sade jag så . .. om icke just ackurat med de orden, så i alla fall något ditåt, så jag vet, att han förstodet och hördet med, genom båda öroneno— Ja, men då blef han väl förargad? Det må du tro, det. Han skiljdes ifrån mig i vredesmodo. — Kära min beskedlige Jon, hvad har du gjort? — Tycker du det är skick och skäl, att reta den mannen, som är den mäktigaste i byn och dertill ett riktigt troll af elakhet? Gud tröste oss föret! Daniel Jonsson har alltid varit grämse på oss, bara för att mor fär bo i stugan här, för godt köp, såsom han lofvade far, på hans sista. Far han nu riktigt hat I till oss, börjar han förfölja oss och då först ä vi rent olyckliga. (Forts.)