Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1869, sida 2

gamle skulle önskat. Men den sistnämnde qväfde sin förargelse och lätsade vara glad, samt sade: ollar du tid, gosse, så kan du väl gå med mig ett stycke. Jag ämnar mig till en nyodling, som jag har der borta, åt stora landsvägen till .. — Ja, jag vet — sade Jon — och som jag just ämnar mig åt samma håll så tackar jag för sällskapet. Du är ganska förmögen, du, Jonv, började Daniel Jonsson, efter något uppehåll. — Välbergad, åtminstone — svarade Jon Nilsson. Ja, men inte må du väl tänka gå ungkarl, längrer, återtog kyrkovärden. En ungkarl har allt svårt att reda sign. — Ja, det är nog sannt — genmälde Jon — och derför så tänker jag också se mig om efter en bra hustru. Det gör du rätt i, min gosse. Men laga då, att du får någon, som har pengarv. — Pengar! IIvad i Guds namn skall jag med dem, när jag är så lycklig och kan berga mig dem förutan? Prat! Bara dumt skryt, kära Jon! Så mycket har du inte, att du ju inte behöfver mer. Tänk på, att när man är gift så ökas hushållet för hvart år; barnhopen ökas och . . ..