Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1869, sida 2

2 En Carolin. Historisk skizz från Carl XI:s och XII:s tid af Wilhelmina Stålberg. (Forts. fr. föreg. n:r) Detta tal gaf Daniel Jonsson mycket att tänka på. Ilan fann det visserligen under sin värdighet, att objuda ut sin dottero, såsom han en gång uttryckte sig; men å andra sidan var han så uppblåst öfver sin rikedom, sin rang, såsom kyrkovärd, samt slutligen öfver att han helt nyligen blifvit tolfman, att han började öfvertyga sig sjelf om, att ingen at byns, eller socknens unga karlar kunde väga tänka sig så högt, som att bli hans måg, hvarför han trodde det passa honom att lyckliggöra den hans dotter valde medelst att låta veta, det han kunde hoppas. Och rätt som han gick der en vacker dag, med händerna i byxfickorna och kaschetten på sned, mäkta förnäm och endast helt omärkligt böjande på hufvudet åt hvem han mötte, förde slumpen den unge hemmansegaren Jon Nilsson i hans väg. De helsade på hvarandra, den unge dock vida miodre ödmjukt, än den