Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1869, sida 2

rare stinta, än Cisselap, återtog Daniel Jonsson, med höjd röst. — Ja, väl har jag det — menade Jon, helt tryggt. — Inte vill jag vara ohöflig emot er, tolfman Daniel Jonsson, men ... Ja, det är detsamma. — En kan vara bra menniska, ändå, fast en inte är vacker. Daniel Jonsson sväljde sin förtret, så godt han kunde, men på hans vreda ögonkast syntes nogsamt hur det kokade inom honom. Det värdslösa sätt och den alltför uppriktiga ton den unge mannen begagnat när han talade om Cissela öfvertygade hennes far, mer än väl, att han ingenting skulle vinna vid att gå längre. Han hade ju redan förnedrat sig alltför mycket och nog hade Jon förstått hans mening. Det var nu mera icke fråga om att få den så allmänt omtyckte, stadige och skicklige Jon till måg, utan fastmer om att hämnas den skymf han lidit, han, byns rikaste och stoltaste man. Daniel Jonsson erinrade sig, efter några minuters för de båda vandrarne obehaglig tystnad, att han borde göra en sväng åt höger, som han kallade att taga en ginväg, och så skiljdes han tvärt, nästan utan afsked från sin följeslagare, till dennes stora lättnad. Detta var på en fredag. Följande söndadseftermiddag var Jon; såsom nu