på em middag häromdagen bland ide fransmän, och nog woro wi föremål fö stor uppmärmamhet, ungefär sådan, som man slänler åt lappar, hottentotter och wilda djur. Wid middagen frågade mig en herre, hwad wi lefde af i Swerige. Detta war en medicine doltor. Jag sade honom då, att wi lefde ungefär af samma mat fom fransmän: bröd, fisk, fött. Hwad dricker ni då allmännast? Watten! Watten! Messieurs, ett folk, fom dricker mat ten, tänk bara på det. Ja, men det är icke få dåligt fom Seine-watten, messieurs, slyndade jag mig att föga: det är godt källwatten. Öm! hm! men det är watten ändock. När sparris och ärskockor kommo fram, sade doltorn: har ni sett det här förut, madame? Ja, det wäxer i wårt land. J drifhus då? Nej, vå fall jord och wida saftigare, hwad sparrisen beträffar. Ah, ineroyable madame, Wärdinnan frågade, hur wårt fpråt lät, om det war lilt tyska, om wi hade verber deri, eller hur det kunde wara fanmans fatt. Jag fade då, att fmenffan wore ett vilt och skönt språk, med alla de ordllasser, fom finnas i fransyskan. Men jag tycker, sare en medicine doktor, en lärd herre, att swenskar och tyskar borde funna förstå hwarann med sätthet; ty bår da fpråfen ha samma urfprung. Jag försäkrade, att få ej wore händelfen, att tyskan oc swenskan wore lila mycket ffilda från hwarandra, fom tyskan och engelslan eller engelskan och franskan. Det wille han ej tro. En swensk och en dansk funna ide alltid förstå hwarandra, fade jag, fom i Köpenhamn måst hjelpa mig fram med tyfka. Danfta upprepade min doltor, hwad är vet2 Det språk, som talas i Danmart. Han såg helt förbluffad ut, ty nu först fick han lära lkänna ett folk, fom han aldrig hört oms talas, och att detta folk hade ett eget språk. En högst intelligent sinska, fom jag gjort bekantskap med här och fom tefwat 3 år i Paris och derunder lärt fänna en mängd utmärktheter, att hon aldrig vålat en person få lärd, att han metat hwad Finlands hufwudstad Heter. Jag tycker det skall wara ora roligt för er, nadame, som kommer så långt ifrån, att örstå allt hwad wi säga här i dag, fade värdinnan. Förstår ni något annat prål9. Jag bejalade det och hennes unnan steg. Dock tillägger torrefpondens en, att werldeexpositionen i detta fall icke betydligt förändrat förhållandet. Inom kolwerlden är Swerige numera rätt wäl ändt. ————